Rysningar

Jag är så hjärtnupen nuförtiden. Igår var det ju travhästarna från Wången som fick ögonen att tåras. Idag var det publiken i Scandinavium.
Visserligen fotograferar den med blixt ibland, och aj aj aj, om Jessica Kurten fick tag i er som gör det, då låge ni illa till!
Men. När det är världscup. När det är fullsatt. När de enda tomma stolarna beror på att folk måstat gå på toa.
När Royne Zetterman får fyra fel men ändå tar ledningen, och Scandinavium exploderar. När efter honom Helena Lundbäck rider in på Madick, och man inte kunde föreställa sig att jublet kunde bli högre men det blir det, och när en stund senare Michael Whitaker sätter första nollan och publiken bara överöser honom med kärlek.
När Jessica Kurten rider ärevarv, och publiken står upp och jublar, och hennes leende lyser upp hela arenan.
Då ryser jag i hela kroppen och det finns ingenstans i hela världen jag hellre skulle vilja vara just nu, än just här.