Meredith joggar hemåt

Vad man gör efter att man vunnit World Cup-finalen:

- Hoppar av hästen, kramar den, berömmer den, pussar sin man, tar emot gratulationer.

- Ger tv-intervju

- Ilar iväg till presskonferens med journalister från all världens hästintresserade länder.

- Stannar kvar en halvtimme efter presskonferensens slut för att svara på ännu fler frågor från journalister från all världens hästintresserade länder, som dessa inte ställde under själva presskonferensen.

- Tar emot en röd täckjacka i present från en tv-station långt borta. Jackan är för stor eftersom tv-teamet inte visste vem som skulle vinna, men uppenbarligen satsade på att jackan skulle passa en vinnare med betydligt större kroppshydda än Meredith.

- Pussar sin tålmodigt väntande och nu även jackhållande man en gång till.

- Får en kram av Mr Morris som berömmer ens ritt.

- Går tillbaka till stallet och passerar på vägen kontoret där ryttarna kan köpa filmer med sina ritter inspelade. Får sin film på krita eftersom inga kontanter finns med.

- Byter snabbt kläder i en tom hästbox, tar sina väskor och sin man och drar raskt iväg till en väntande bil som ska ta en till flygplatsen. Vinkar hejdå till hästskötaren.

- Ser fortfarande lika fräsch och nystruken ut som på vet-checken första dagen.

(och jo.... Meredith gick förbi och betalade för sin film innan hon drog. Jag kollade :-)

Bilden: Meredith och Mr Morris

Halvtidsvila

RGB och Helena var felfria, Meredith Michaels Shutterfly petade för ovanlighetens skull ner en bom, Ludgers Goldfever också, och till och med Jessica Kurten råkade illa ut när Libertina först rev, och sedan dundrade rakt igenom påföljande hinder. Det var en lite nervig första omgång.
Banan var inte lätt, men inte lika svår som i förrgår. De ska ju rida två rundor på den.

Flippans farväl

Strax innan finalen drog igång kom Malin Baryard in i Scandinavium på Butterfly Flip för sista gången. Vid utgången stod svenska hästskötare och torkade tårarna. Inte bara Flippans egen skötare, utan flera andra som ju också sett henne på tävlingarna under många år.
Och de var knappast de enda som hade tårar i ögonen. Det var faktiskt ganska vackert. Flippan fick galoppera runt ett sista varv under publikens jubel, inne på den färdigbyggda finalbanan, och såg rätt nöjd, om än kanske något förvånad, ut med att få blommor, ärevarv och hyllningar utan att behöva hoppa ett enda hinder.
Men Malin tänker tävla med Flippan några gånger till. Hon vill att sista tävlingen ska bli ett mer värdigt avsked än den vägran som var det sista hästen gjorde i Scandinavium, sa hon medan hon sadlade av hästen nere i ryttargången.
- Det var en vägran för att det var alldeles för stort och för svårt. Det var inte en vägran som sa "jag vill aldrig hoppa mer".

På bilden: Malin intervjuas av Jessica Almenäs under avskedsceremonin. Bredvid står Flippans ägare Christina Larsson.

Högt

Höga hinder. Jättehöga.

Och många är dom också.

Det är väldigt traditionella hinder i år. Inga såna där som ska föreställa något, typ Liseberg eller Älvsborgsbron eller nåt.

Det känns i luften

... att det är något på gång. Idag är sista dagen, största dagen, världscupfinalen ska avgöras.
Men dagen börjar med en mindre klass, en tidshoppning på 1,45.

Ja men det var ju det jag SA

Nog fasen ska det bli en avtackningsceremoni för Flippan. Det står med på dagens tidschema.
Tydligen bestämdes det igår.
Ja, det känns ju logiskt. Även om hon ska fortsätta tävla, lär hon ju inte komma hit till Scandinavium något mer. Och eftersom hon gillar Scandinaviumpubliken, och den gillar henne, vore det ju konstigt att försvinna härifrån bara sådär, efter alla dessa år.

Hör fåglar sjunga glatt

Till alla er som undrat: jag har två morgnar i rad lyckats med målsättningen att komma tidigt till arenan för att se ryttarnas morgonridning. I går morse kom jag tio i åtta, bara för att upptäcka att denna morgon var avsatt för dressyrryttarna. Inget ont om dressyr, men det är liksom bortkastat på mig. Min ridning är på en mycket blygsam nivå, och att titta på dressyrekipage i eliten är som att titta på Eiffeltornet för mig. Det är vackert, men jag ser ingenting hända.
Pärlor för svin, liksom.
Denna morgon slog jag nytt rekord och var på plats halv åtta. Var WC-ryttarna var vet jag inte. Arenan brukar likna en ridskola på speed om morgnarna, när alla skrittar, travar, galopperar och hoppar hinder i ett system som liknar kaos men som funkar utmärkt. De här ryttarna vet hur man samsas i en manege, och de klarar utan vidare att samtidigt rida, småprata med varandra och skicka sms.
Idag var det ganska tomt. Rolf-Göran red sina två hästar en kort stund var, Helena Lundbäck var inne med Madick, och Jessica Kurten med Libertina, som tyckte att ett speciellt hörn vid kortsidan var jätteläskigt. Jessica red fram till sargen och lät hästen titta länge, länge, men Libertina fortsatte skygga varenda gång de passerade. Till slut ställde sig Kurtens man där, för att inge trygghet i hästen kanske. 

Amerikanerna Lauren Hough och Todd Minikus, samt Beat Mändli från Schweiz var de andra jag kände igen.
Och så min korrekte hjälte FEI-John. Han är överallt och har koll, koll, koll. Det är en världscupfinal. Allt måste vara perfekt.
Mr Morris satt på läktaren och pratade med Peter Wylde. Kanske försökte Wylde snacka sig till en plats i det amerikanska OS-laget. Det har han nämligen ingen. Laget är inte uttaget än, men det finns en så kallad "shortlist", och på den är inte Peter Wylde med.
Här i Göteborg är han den klart bäste amerikanen, placerad i klass efter klass och i toppen i WC-finalen.

Glada Kurten

Vilken omhoppning det blev i fredagens världscupklass! Det fina med Göteborgspubliken är att visserligen älskar de lojalt alla svenska ryttare, men de dyrkar goda ryttare över huvud taget, oavsett varifrån de kommer. Hela arenan suckar när en bom faller. Taket lyfter när någon gör en felfri runda och slår tiden.
Jessica Kurten vann till slut, och hon blev så glad så glad. Det var på det hela taget en glädjeyttringarnas kväll: till och med Michael Whitaker höjde en knuten näve i luften efter sin felfria runda. Det var bara lite halvhögt, men jag lovar, det är väldigt mycket kroppsspråk för att komma från honom.

När Jessica suttit av sin häst överöste hon den med kärlek. "She´s such a star, my girl. Libby, you´re wonderful" sa hon och pussade Libertina.

Rodriiiigo #2

Okej, den här bloggen ska inte handla om kändis-spotting. Men bara lite lite? Jag sitter ju för tusan och småpratar med Rodriiiigo i presscentret. Han har smugit sig in hit och smygsurfar lite med sin snygga supertunna senastemodellen-dator av ett märke som jag inte tänker nämna eftersom jag inte är sponsrad av dem. Och kanske inte han heller.
Hur som helst är han nöjd med den. 
Detta att jag och Rodrigo chitt-chattar lite känns bra. Vi har nämligen en lite knölig historia bakom oss. Den var mycket kort, och utspelade sig under kanske en timme en sommardag på Falsterbo för några år sedan. Jag hade intervjuat Rodrigo och skulle avsluta med att ta en bild.
Det är som jag tidigare nämnt inte helt lätt. Intervjuer och fotograferingar är typ inte hans favoritsysselsättning.
Han gav inte direkt känslan av att han tänkte bjuda på sig själv och låta det här ta några oceaner av tid i anspråk.
Oceaner av tid är vad jag behöver för att ta en bra bild, eftersom jag inte är någon fotograf.
Den något pressade stämningen blev inte bättre av att jag ville att han skulle ta av sig sin keps. Den skuggade halva ansiktet och man såg inte hans ögon.
Han vägrade. Det var en sponsorkeps, och det fanns inte en chans att den lämnade hans skalle, förstod jag.
- Äsch, du skyller på sponsorn, men du har bara en dålig hårdag, försökte jag skoja. (Jag är från Göteborg, jag har det i blodet).
Detta skämt gick inte hem. Skuggande kepsen satt där den satt.
- I hope they pay you REALLY well for wearing that, muttrade jag till slut och knäppte mina bilder.
- They do, muttrade Rodrigo.

Sedan dess har vi inte pratats vid. Därför känner jag att detta chit-chat var något av en nystart för oss.
Men nej, baske mig om jag tar fram kameran nu. Jag vågar inte utmana ödet här.
Det får räcka att jag förföljer Mr Morris.

PS: Jag kan ju faktiskt bjussa på keps-bilden. Håll till godo :-)

Malin rider inte finalen

Butterfly Flip och Malin Baryard har skrittat ut från de stora mästerskapen för sista gången. Efter en rivning och sedan en vägran tyckte Malin att Flippan tillräckligt tydligt visat att den här andra finalbanan var för mycket, och valde att utgå.
Sittandes på en halmbal på framridningen berättar Malin att hon inte tänker starta i finalen på söndag, trots att hon får.
- Eftersom det blev som det blev idag. Och det blir inte lättare på söndag. Jag ligger inte så bra till att det är någon idé.
Flippans rivning i kombination med en avskräckande vattenmatta direkt efter, gjorde att hästen inte hade lust att vara med mer. Och då slipper hon. Flippan är 17 år och har gjort tillräckligt många fantastiska rundor i sitt liv - Malin avbryter hellre än tvingar hästen till något när det inte funkar.
Det var trist att se Flippan försvinna ut ur arenan så hastigt. Ett lite oavslutat avslut, liksom. Visst kan man få se dem tillsammans framöver också, på mindre tävlingar. Men i världscupen eller stora mästerskap - nej.
Det blir ingen "avtackning" av Flippan här i Scandinavium, i stil med den Markus Fuchs och Tinka´s Boy hade häromåret (då Markus sprang ut med sin häst iförd svarta solglasögon för att det inte skulle synas att han grät).
- Tanken är ju att hon ska fortsätta tävla. Den dagen hon slutar helt, då har vi en avtackning, säger Malin.

I så fall slutar jag rida

På kvällens presskonferens kom diskussionen att handla om prisutdelningar. Flera av ryttarna väljer att ta in en annan häst än den de ridit klassen på. Meredith Michaels rider till exempel aldrig in på Shutterfly till en prisutdelning. Han är en lite speciell häst, blir hysterisk av fyrverkerier, och hans nerver klarar inte prisutdelningar. Här i Scandinavium har hon i stället tagit emot priserna på fina fuxen Le Mans, som tar ceremonierna mera med ro. 

Jessica Kurten, Peter Wylde och Ludger Beerbaum var rörande eniga om att prisutdelningar kan ta hårt på hästarnas psyke. Som ryttare måste man ha möjligheten att välja vilken häst man tar till prisceremonin, menar de, även om publiken kanske blir besviken över att inte få se den de hejat fram under klassen. 

Ryttarna hade vissa farhågor inför ett eventuellt reglerande av att de måste genomföra prisutdelningen på samma häst de ridit under klassen, allt för publikens skull. 

Som åskådare kanske man tycker att det är lite roligt och spännande när hästarna studsar runt så att ryttarna knappt kan hålla sig kvar. Men för hästarna är det inte bara lite "bus". Och ärevarven slutar ofta med kaos vid utgången, när hästarna närapå trampar ner både varandra och omgivningen i sin iver att komma ut från en arena som plötsligt förvandlats från välbekant hinderbana till mörker, blixtrande ljus, och höga ljud. Skrämmande för vilken häst som helst, inte minst en nervig tävlingshäst, även om de är vana vid prisutdelningar.

Prisceremonier påverkar hästarna, sa Peter Wylde.

- De kan verkligen få nerverna rejält tilltrasslade.

Man måste respektera hästarnas olika personlighet, menade Kurten.

- Se på vilka hästar som blir polishästar. De måste vara extremt stabila, och det är inte många som klarar de kraven. Så det är ganska mycket begärt av våra hopphästar att de ska klara av en prisceremoni med en massa oväsen, ljus och musik, bara tio minuter efter att de bjudit publiken på en fantastisk runda, att de då plötsligt ska kunna uppträda som polishästar.

Ludger Beerbaum menar att visst är ryttarna skyldiga att bjuda publiken på en fin avslutning efter en lång och spännande hoppklass, men att det borde kunna ske utan att stressa hästarna genom blinkande ljus och hög musik: fenomen som blir allt vanligare på prisutdelningar idag när olika shower försöker överträffa varandra. 

- Det är fullkomligt onödigt. Ingen kan få mig att ta in en häst till prisutdelning, som inte klarar av det. Om det blir regel på att man måste göra det, då slutar jag rida.

Rysningar

Jag är så hjärtnupen nuförtiden. Igår var det ju travhästarna från Wången som fick ögonen att tåras. Idag var det publiken i Scandinavium.
Visserligen fotograferar den med blixt ibland, och aj aj aj, om Jessica Kurten fick tag i er som gör det, då låge ni illa till!
Men. När det är världscup. När det är fullsatt. När de enda tomma stolarna beror på att folk måstat gå på toa.
När Royne Zetterman får fyra fel men ändå tar ledningen, och Scandinavium exploderar. När efter honom Helena Lundbäck rider in på Madick, och man inte kunde föreställa sig att jublet kunde bli högre men det blir det, och när en stund senare Michael Whitaker sätter första nollan och publiken bara överöser honom med kärlek.
När Jessica Kurten rider ärevarv, och publiken står upp och jublar, och hennes leende lyser upp hela arenan.
Då ryser jag i hela kroppen och det finns ingenstans i hela världen jag hellre skulle vilja vara just nu, än just här.

Dagens Mr Morris!

Ojojoj

Jisses, vilken WC-klass det blev idag. Andra delfinalen, och man satt med hjärtat i halsgropen. Till och med rutinerade Beat Mändli, som ju vann förra året, skakade på huvudet och suckade åt hur svår banan var, när han satt på läktaren och studerade de ryttare som inledde klassen.
- Det är ännu svårare för de som inte är så vana, sade han när Abdullah Mohd Al Marri från Förenade Arabemiraten föll av sin skimmel Arielle. (Det gick bra, Arielle ställde sig snällt och väntade på att fångas in av en funktionär, och både häst och ryttare tog sig av banan utan synbara hältor).
Förste startande, Shaun Neill från Sydafrika på Clarence, avbröt frivilligt sin ritt efter allt för många nedslag.
Jag tycker så synd om de här ryttarna som är så unga ( i alla fall ser de unga ut), och har tagit sig så långt, både bildligt talat och bokstavligt: ända till Göteborg i lilla avlägsna Sverige. Att ha satsat så mycket, och så blir det bara pannkaka av alltihop.
Hoppas att de ändå känner sig glada över att faktiskt ha tagit sig till en World Cup-final.

Ehning har åkt hem

Det kan ju inte ha varit särskilt roligt för Marcus Ehning i går kväll. Och idag packade han mycket riktigt ihop och åkte hem. Efter uteslutningen igår får han inte rida mer i världscupfinalen, och att stanna kvar och rida kringklasserna måste kännas totalt meningslöst.

Sorry all ye faithful, there will be no more mingling with German rider Marcus Ehning in the lobby bar this year. After being eliminated in the first WC-final yesterday, he packed up and left Gothenburg today.

It´s sad indeed. One of the world´s best riders, and now we won´t be seeing any more of his riding here in Gothenburg for now. 

Ehning is such an inspiration and idol for many young riders. 

Well, that´s the sport, as they say.

Imorgon är en annan dag

Varje dag sedan urminnes tider har det varit min ambition att komma till Scandinavium riktigt, riktigt tidigt, och se ryttarnas morgonridning.
Nästan varje dag sedan urminnes tider misslyckas jag.
Idag var det nära. Jag hann parkera mig på de gröna plaststolarna lagom i tid för att se svansen på Todd Minikus häst försvinna ut. Den såg i alla fall lösgjord och fin ut.
Men imorgon! Då är jag här klockan sju. Det kommer jag att orka, eftersom sista klassen idag är slut redan klockan 22. Och sen ska jag skriva. Och fixa alla bilder. Så jag kommer att kunna sova säkert fyra timmar.
Yeah, right.

Putsade hinder inför första finalen

Japp, första finalklassen, en tidshoppning. Heinrich Hermann Engemann, eller Heine Engemann som jag förstått att han kallas ( det tackar vi för) måste ha ätit raketbränsle innan han kom till Göteborg. Han vinner klasser oftare än Jessica Almenäs byter kläder, och ikväll sopade han hem första WC-klassen med en supersnabb runda som de andra ryttarna inte ens övervägde att försöka slå.

Helena Lundbäck red så fint så fint, och hade en felfri runda på gång när hon brakade igenom näst sista hindret. Synd, synd. Malin Baryard var helnöjd med både sin och Butterfly Flips insats, Flippan trivs tydligen extra bra när hon får visa upp sig för Göteborgspubliken. Rolf-Göran Bengtsson hade fyra fel... och en amerikan vars sits såg så rolig ut för mitt okunniga öga att jag fnissade mig igenom hela hans runda, fick tyst på mig genom att segla in på fjärde plats, så där fick jag.

Men jag kunde hålla mig för skratt när jag såg Marcus Ehning vandra ut genom Scandinaviums betongkulvertar efter att ha blivit utesluten från hela finalen redan i första omgången, efter Sandro Boys båda olydnader.

Uttrycket i denna begåvade ryttares ansikte kunde fått en sten att börja gråta.

Risken finns väl nu att vi inte får se mer av honom här i år.

The look on Marcus Ehning´s face when leaving Scandinavium tonight after having been eliminated from the finals, could have moved a stone to tears.

Rodriiiiiiiigo!!!!!

Så brukar det låta på läktarna när Rodrigo Pessoa rider in. Fast i år gör han ju inte det, eftersom han inte är här. 

Trodde vi. 

Men det är han. Trots att han inte rider.

Först var det bara ett rykte uppe i sponsor-
loungen. Sedan klev han in på banan livs levande i egen hög person, lagom till världscupklassen. Och här har ni bildbeviset. 

Det är en skitbild, men ni förstår väl att jag vart nervös. Inte nog med att Rodrigo Pessoa är hal som en ål när det gäller att fastna på bild, det är ju dessutom George Morris som råkar stå bredvid. Stackars Mr Morris, han måste tro att jag förföljer honom.

"Rodriiiiiigo" is the sound normally heard from the Gothenburg audience when Rodrigo Pessoa enters the arena. 

But that would not happen this year. He is not riding, so he isn´t here.

Or so we thought. Until he stepped into the ring just in time for the first WC-Final. 

OK, so it´s a crappy picture, but hey, I got nervous. It is after all Mr Morris standing there next to him!

Poor Mr Morris, he must think I´m the worst paparazzi ever.

Ny dag, nya möjligheter

Det var något med den nervösa förväntan som låg i luften när de väntade på rad utanför, något med entusiasmen i deras ansikten, sättet de sjöng med i Amy Diamond-låten inne på arenan, något med hästarnas kraftfulla lust att springa, när de dundrade förbi.

Ja, jag vet inte exakt vad det var, men något var det som gjorde mig helt tårögd när jag såg avgångseleverna från Wångens travskola köra kadrilj idag.

The very last of a breed

Det fanns egentligen ingen anledning att ta en bild av George Morris, annat än att han är George Morris. 

Och för att bevisa för mig själv att jag vågade, trots att han ser så sträng ut. 

Men han log glatt för kameran.

There was really no special reason for taking a photo of Mr George Morris, other than the fact that he is Mr George Morris. 

And to prove to myself that I dared - despite his rather stern looks. 

He was sweet and smiled for the camera though.

It´s only theory

Man ska inte fastna för mycket i analyserandet av start-
ordningen.
Det menade Ludger Beerbaum, som till-
sammans med bland andra kompisen Marcus Ehning åt buffé och begrundade startnumren (bilden). Beerbaum fick 22, Ehning 19, något som de båda ryckte lite på axlarna åt. Det kunde varit längre fram, det kunde varit längre bak, och vem vet vad det hade spelat för roll.

Det är bara teorier, sa Ludger.

- Det är inte startordningen som avgör tävlingen.

Visserligen får man reda på sitt startnummer ändå, så att vara med på själva lottningen är inte livsavgörande, tyckte de båda tyskarna.

- Men arrangörerna ger oss det här och bjuder in oss till fest, och det är vi tacksamma för, så det är klart att vi kommer, sa Marcus Ehning.

Ludger höll med.

- Man känner sig alltid väldigt varmt välkomnad här. Det är roligt att komma hit till Göteborg, och jag tyckte att han sa bra saker, Holmberg.

- It´s only theory, says Germany´s Ludger Beerbaum on the discussions concerning the draw of the starting order of the finals. No one can really say whether his and colleague Marcus Ehning´s starting numbers (22 and 19 respectively) is good or bad, they both insisted.

Says Ludger:

 - It´s not the starting order that decides who will win.  

Heta listan?

Både Malin Baryard och Royne Zetterman fick tidiga startnummer. Men tävlingschefen Tomas Torgersen var positiv till den lottade ordningen.

- Malin startar bra från alla positioner, och Royne hade nog ändå inte tänkt rida så fort, tror jag. Rolf-Göran (som fick ett senare startnummer) är verkligen en som kan utnyttja det här med att starta senare.

Om Jessica Kurtens turnummer sade han så här:

- Bra för henne! Hon har redan medvind eftersom hon har framgångar med sig. Det här ger henne ett ännu bättre läge.

- Haha, jag får starta sist

Njaej, det sa hon inte, Jessica Kurten, i alla fall inte till mig.  Men hon sa

- Jag skulle vara en idiot om jag inte var glad.

Japp.

Spelar det någon roll egentligen?

Hur viktigt är det egentligen, det här med lottningen?

Tony André Hansen, den norske hoppryttaren, bet inte på naglarna av nervositet direkt.

- Det är inte hopplöst även om man får starta först, men som i alla tidshoppningar vill man ju gärna starta mot slutet. Då vet man hur de andra har ridit.

- Å andra sidan, rider man först och lyckas rida fort så kan man sätta press på de andra. 

På bilden står Tony och är stilig tillsammans med Jessica Almenäs, flickvännen, som aldrig verkar sluta jobba. Den här kvällen var hon konferencier på Börsen, och klarade det förstås både galant och galaklädd.

Glammig fot

Denna fot tillhör en av ryttarna i världscupfinalen. 

Gissa vem?

Lottmästare Baryard

Shaun Neill från Sydafrika och Malin Baryard (bilden) var de två ryttare som fick hjälpas åt med det ärofyllda uppdraget att dra lotterna. Det vill säga, att dra lapparna med de olika ryttarnas namn. Samtidigt dök varje draget namn upp på en powerpointbild strax intill. 

Vid datorerna syntes bland annat min hjälte, FEI-John. 

Men jag vågade inte gå fram och fråga om han verkligen är irländare.

A very warm welcome

Först pratade borgmästaren, på underbar göteborgsengelska. Sedan pratade Sven Holmberg, FEI:s vice ordförande (bilden). 

Till ryttarna sade han bland annat så här:

- Många av er har varit här många gånger och ser redan det här som er andra hem-arena. Men jag vill ändå säga att ni ska känna er mycket varmt välkomna.

Startordningen lottades med stil

Det var pampigt värre på Börsen vid Gustav Adolfs torg i Göteborg på onsdags-
kvällen, när det bjöds till mingel med buffé. Huvudsyftet med kvällen var att lotta startordningen inför finalens första World Cup-klass på torsdag.

De flesta av ryttarna var där, och alla hade bjudit till och klätt sig riktigt fint. Roligt att se dem i annan utstyrsel än den vanliga, ibland var det knappt att man kände igen dem. Folk från FEI var förstås också där, och många av funktionärerna som jobbar med tävlingarna. Och så journalister och fotografer. I vanliga fall brukar det hållas lite olika fester: en för ryttarna, en för media osv, men i år hade man slagit samman allihopa, bland annat av ekonomiska skäl. Det är dyrt att arrangera en World Cup-final... och nej, det är INTE så att internationella ridsportförbundet, FEI, bjuder till och pröjsar alltihopa, vilket jag naivt trodde. "Det är nästan så att vi får BETALA för att ha tävlingarna", som en tävlingsmedarbetare uppgivet uttryckte det.

Så, detta var alltså the one and only party i år. Å andra sidan var det ett väldigt ståndsmässigt sådant. Buffén var snygg och riklig, bland annat en fantastisk hummersoppa från en av stadens mer berömda fiskrestauranger, och sommarsmakande hallon till dessert (ja, det var en liten bit chokladbrownie under hallonen, of course, men det var hallonen som vann den kampen).

Till maten bjöds det vin eller vatten. Den pampiga omgivningen lade möjligtvis en lätt sordin på den riktiga partajstämningen: det här var en mera återhållsam bjudning med  civiliserat mingel. 

För ett antal år sedan kunde tävlingarnas fester se helt annorlunda ut. Ryttarna festade hej vilt tillsammans med tävlingsarrangörerna till tidigt på morgonen - för att sedan gå in på banan och rida nollrundor. 

Numera är det ingen som riskerar sånt i samband med en World Cup-final. Nog för att det kan gå vilt till i hotellbaren på kvällarna när segrar ska firas, men numera är det mycket mer pengar i sporten, många fler sponsorer inblandade som ställer krav på "sina" ryttare, mycket mer vakande ögon än förr när ryttarna på sin höjd kunde bli sponsrade med en sadel då och då.

Svenskarna trängs på prisutdelningen

Idag började själva tävlingarna. Dagen inleddes med två uppvärmningsklasser, där ryttarna var fria att rida lite hur de ville, det vill säga, låta hästarna hoppa bara några språng eller kanske inte hoppa alls utan bara kika lite på arenan.

På eftermiddagen var det två hoppklasser. Peter Erikssons glada grin var löjligt stort när han tog hem segern i den första, på Camiell Flamingo Z. 

Eriksson var alltså först, Peder Fredricson tvåa och hans brorsa Jens Fredricson trea. På bilden syns Peter och Peder, och bakom Peder försöker Jens häst gömma sig för alla farligheter, så gott det nu går.

Svante Johansson kom sjua och Rolf-Göran Bengtsson åtta. 

I nästa klass var Malin Baryard tvåa, Peter Eriksson trea och Peder Fredricson fyra.

Fullständiga resultat finns på Svenska Ridsportförbundet

Skönt med lite spån i svansen

Hästarna på Göteborg Horse Show är ju redan väldigt vackra i sig själva. Dessutom är de putsade och trimmade till perfektion. Särskilt när det finns fotografer i närheten är det viktigt att grimman passar och manen ligger rätt. 

Därför känns det nästan lite befriande att se att även världscupstjärnor kan ha spån i svansen.

(Hästen på bilden vill vara anonym :-)

Madicks morotsmuta

Ute i stallet blir Helena Lundbäcks häst Madick lite uppspelt när mediafolket kommer förbi på guidad tur genom stallarna. Madick sträcker glatt på sig inför kamerorna, nosar på mikrofoner och ser allmänt fotogenisk ut. Pressfotograferna blir alldeles till sig över denna tjänstvilliga häst, och blixtarna står som spön i backen. Helena står intill och borstar eller gosar med hästen, allt efter fotografernas begäran. Madick tar emot mutor i form av morötter: då blir hon mera gosbenägen. Annars, berättar Helena, brukar Madick helst inte vilja kela när det är så mycket andra människor runt omkring. 

Samtidigt med hästgosandet pratar Helena med tidningsjournalister, radio- och tv-team. Dagen efter ser man resultatet av pressrundvandringen i mängder av tidningar: Helena och Madick på bild efter bild. 

Helena är i Göteborg med tre hästar: Conan, Madick och Caught in Action. Conan är en cool typ som ofta, till exempel nu, sover liggandes i sin box, obekymrad om alla människor runt omkring. Caught in Action, som står granne med Madick, kikar över boxdörren och verkar undra varför ingen bryr sig om honom. 

Eller så skiter han i vilket, vad vet jag :-)

Mittemot Helenas boxar tar Ludger Beerbaum ut en av sina hästar till veterinärbesiktningen. Marcus Ehning knallar förbi: även han har sina hästar härinne. 

Garageområdet är uppdelat i tre, fyra olika stall, jag är lite osäker på hur många det är i år. Det är i alla fall inte ett enda jättestall, utan flera mindre. Skönt för både ryttare och hästar, eftersom det blir lugnare. Ofta har ryttarna ungefär samma platser år efter år.

Vid varje stallentré står en Securitasvakt  och har örnkoll på att inga obehöriga går in. Man måste ha en speciell ackreditering för att få gå in i stallen. I princip ska det bara vara ryttare och hästskötare därinne. Säkerheten och bevakningen kring World Cup-hästarna är enorm. 

Men många i publiken vet att man kan gå ut utanför Scandinavium och titta ner på stallbacken. Där uppifrån, lite bortanför Mc Donalds-restaurangen, kan  man spana på hästar, ryttare och grooms som traskar mellan arenan, stallarna och framridningen.

Snygg-Meredith joggar igång

Tisdag #3

De har lyckats igen: Scandinaviums ishallsidentitet är helt utsuddad. Svettlukten  drunknar i nyss ankommen tulpandoft från Holland. (Okej, jag vet inte om det brukar lukta svett i Scandinavium. Jag tänker alltså på hockeyspelarna. Faktum är att jag aldrig sett Scandinavium i någon annan skrud än denna: hästfeststassen). Hur som helst så står där mängder med färgglada blommor bland betongen, glada holländska blomsterarbetare vårdar dem ömt och skapar det ena arrangemanget vackrare än det andra i stora krukor som sedan står på rad och väntar på att få övertrumfa varandra i takt med att tävlingarna fortskrider, för att sedan explodera som allra mest kraftfullt på söndag. 

Arenan är full av sand. Längs väggarna smyger gubbar som drar sladdar hit och dit, resultattavlan uppe under taket blinkar i rött när elektroniken testas. Nymålade bommar ligger beredda i hinderförrådet intill banan.

På tisdagseftermiddagen hålls vet.check på banan. Vita dressyrhinder ramar in en lång springsträcka där ryttarna lubbar fram bredvid sina ystra springare, under veterinärernas vakande ögon. Hästpassen kontrolleras. Man måste veta att det är rätt häst som är på plats, och att de är friska.

Många ryttare visar själva sina hästar, ibland är det skötarna som gör det.

Meredith Michaels sprang spänstigt och lyckades givetvis, som alltid,  att samtidigt se fräsch och o-andfådd ut, i polotröja och ridbyxor. Royne Zetterman fick hålla hårt i Isaac som tyckte det var läge att skutta runt lite och testa bakbenen.

Helena Lundbäcks Madick spanade uppåt läktarna och verkade undra var publiken höll hus (bilden).

Vid utgången stod norske Tony André Hansen och kollade läget, tillsammans med flickvännen och tillika tävlingskonferencieren Jessica Almenäs som satt uppspetad på sargen tätt intill.

Teknik-gubbarna fortsatte under tiden oberört med sina sladd-sysslor. Emellanåt skojade de med varandra på ett kärvänligt sätt, som såhär:

- Jag måste få den här att stå nu.

- Det blir nog inte lätt, vid din ålder.

Höhöhö.

In English: How does Meredith Michaels manage to always look so clean and polished? She works with HORSES, for crying out loud!?!

John says here´s how it works

Tisdag #2

Maria Gretzer är stolt. Fyra svenskar i en världscupfinal! Lilla Sverige!

Det är inte dåligt faktiskt, det har hon rätt i.

Tre av de fyra svenskarna var med på presskonferensen som inleder alltihopa: Royne Zetterman, Helena Lundbäck och RGB, som vi säger i branschen. Rolf-Göran Bengtsson alltså. (Sveriges tyskaste skåning. Lyssna när han pratar någon gång och hör själv: tysk accent! Och folk brukar klaga på Victoria Silvstedt.)

Malin Baryard, den fjärde svensken, var inte framme i Göteborg än.

Royne Zetterman berättade att hans häst Isaac mår bra men har lite för lite tävlingar i kroppen. RGB tyckte att Ninja känns fin och det är honom han satsar på att rida rakt igenom WC-klasserna. Även Helena Lundbäck sade att plan A var att ha samma häst rakt igenom, nämligen förstahästen Madick, och att hon hade lite lågt självförtroende efter att inte haft några direkta tävlingsframgångar på sistone. Helena hade gärna velat komma till Göteborg med lite mer råg i ryggen, nu kände hon att hon fick hålla en lägre profil.

- Men det känns i alla fall bra på träning! lade hon till.

Roligast på den ganska stillsamma presskonferensen var en man från FEI vid namn John. Han var vattenkammad och kostymklädd och såg mycket officiell ut när han på en misstänkt irländsk engelska började redogöra för reglerna som styr World Cup-finalen.

De som tappert försökte anteckna la ner det ganska snart.

Efter fem komplicerade minuter syntes en glimt i Johns öga, efter ytterligare en minut hade glimten spridit sig till ett brett leende, och sen sa han "Did you get that"?

Han måste vara irländare.

Jag minns inte riktigt hur reglerna för startordningen var, men typ såhär: "Varje ryttare får ha två hästar. De börjar i en klass på onsdag som bara är uppvärmning. På onsdag kväll dras startordningen inför torsdag. Andra omgången rids omvänt efter den startordning som jag just redogjorde för (sade John). Tredje omgången rids efter att konsonanterna i ryttarens namn omvandlats till poäng som divideras med hästens ålder. Sen får alla ryttare som är längre än 1,60 snurra fem varv runt en stolpe, och den som efter det kan springa rakast, vinner på söndag". Typ.

In English: Swedish chef d´equipe Maria Gretzer is proud to have four Swedes in the WC-finals. Rightly so - after all it´s a tiny winy country, you know.

Who wins the title this year? I´ll tell you: anyone who understands the rules governing the World Cup-finals starting order, will win on walk-over.

Lätt som en plätt!

Tisdag #1

Det är igång! Hästar som vandrar i kulvertarna under Scandinavium, pyttesmå grooms som först lastar ur hästarna och sedan baxar in den enorma lastbilen på parkeringen utan att darra på ögonbrynet, funktionärer i oranga jackor som springer hit och dit, och ryttare som lunkar runt och gillar att vara i Göteborg igen. De GÖR det, på riktigt! Det är inte bara något de säger på prisutdelningar, för att vara artiga mot publiken. Jag lovar.

Över hela tävlingsområdet ligger en... en... ja en... alltså, en känsla av förväntan, kan man säga. Energi, kompetens och förväntan. Här finns en massa folk som vet vad de ska göra. Saker kommer på plats och fungerar. Saker uträttas och fixas till.

Ursäkta, jag flummar iväg.

Men jag tycker det är så fascinerande, det här.

Man tar en tråkig hockeyarena i en vanlig svensk stad, säger

- Här kan vi fixa en stor internationell hästtävling!

- Jaaa DET gör vi!

Sen letar man fram en massa grymt hästintresserade människor från trakten, som inte tvekar att offra en semestervecka på att göra saker i skymundan: sopa asfalt, köra viktiga personer till och från Landvetter flygplats, koka kaffe i ryttarloungen eller kopiera startlistor i ett litet kyffe under läktaren dit solen aldrig når - vad jag försöker säga är att det finns mängder med funktionärer som knappt ser en skymt av vad som händer inne på arenan.

Och så lurar man dit hela världseliten av ryttare och hästar, och vips! En världscuptävling!

Hur svårt kan det va?

I´m so excited

Måndag kväll

Kalla mig töntig. Men jag står för detta: jag går av spårvagnen en hållplats innan jag egentligen behöver, bara för att få gå förbi Scandinavium.  För att få se lastbilarna med tävlingshästar i som svänger ner från motorvägen För att få kika in i garaget som inte längre är ett trist garage utan ett stall, och se en groom leda stelheten ur en häst.

En skymt av en svans och jag är nöjd.

Det är egentligen totalt ospännande. Det är bara ännu en dag på jobbet, det är dagen innan tävlingsveckan startar, en res- och ankomstdag för hästskötare och hästar.

Men det är som kvällen före julafton för mig.

Snart, snart börjar det...