Hör fåglar sjunga glatt

Till alla er som undrat: jag har två morgnar i rad lyckats med målsättningen att komma tidigt till arenan för att se ryttarnas morgonridning. I går morse kom jag tio i åtta, bara för att upptäcka att denna morgon var avsatt för dressyrryttarna. Inget ont om dressyr, men det är liksom bortkastat på mig. Min ridning är på en mycket blygsam nivå, och att titta på dressyrekipage i eliten är som att titta på Eiffeltornet för mig. Det är vackert, men jag ser ingenting hända.
Pärlor för svin, liksom.
Denna morgon slog jag nytt rekord och var på plats halv åtta. Var WC-ryttarna var vet jag inte. Arenan brukar likna en ridskola på speed om morgnarna, när alla skrittar, travar, galopperar och hoppar hinder i ett system som liknar kaos men som funkar utmärkt. De här ryttarna vet hur man samsas i en manege, och de klarar utan vidare att samtidigt rida, småprata med varandra och skicka sms.
Idag var det ganska tomt. Rolf-Göran red sina två hästar en kort stund var, Helena Lundbäck var inne med Madick, och Jessica Kurten med Libertina, som tyckte att ett speciellt hörn vid kortsidan var jätteläskigt. Jessica red fram till sargen och lät hästen titta länge, länge, men Libertina fortsatte skygga varenda gång de passerade. Till slut ställde sig Kurtens man där, för att inge trygghet i hästen kanske. 

Amerikanerna Lauren Hough och Todd Minikus, samt Beat Mändli från Schweiz var de andra jag kände igen.
Och så min korrekte hjälte FEI-John. Han är överallt och har koll, koll, koll. Det är en världscupfinal. Allt måste vara perfekt.
Mr Morris satt på läktaren och pratade med Peter Wylde. Kanske försökte Wylde snacka sig till en plats i det amerikanska OS-laget. Det har han nämligen ingen. Laget är inte uttaget än, men det finns en så kallad "shortlist", och på den är inte Peter Wylde med.
Här i Göteborg är han den klart bäste amerikanen, placerad i klass efter klass och i toppen i WC-finalen.