Tisdag #1
Det är igång! Hästar som vandrar i kulvertarna under Scandinavium, pyttesmå grooms som först lastar ur hästarna och sedan baxar in den enorma lastbilen på parkeringen utan att darra på ögonbrynet, funktionärer i oranga jackor som springer hit och dit, och ryttare som lunkar runt och gillar att vara i Göteborg igen. De GÖR det, på riktigt! Det är inte bara något de säger på prisutdelningar, för att vara artiga mot publiken. Jag lovar.Över hela tävlingsområdet ligger en... en... ja en... alltså, en känsla av förväntan, kan man säga. Energi, kompetens och förväntan. Här finns en massa folk som vet vad de ska göra. Saker kommer på plats och fungerar. Saker uträttas och fixas till.
Ursäkta, jag flummar iväg.
Men jag tycker det är så fascinerande, det här.
Man tar en tråkig hockeyarena i en vanlig svensk stad, säger
- Här kan vi fixa en stor internationell hästtävling!
- Jaaa DET gör vi!
Sen letar man fram en massa grymt hästintresserade människor från trakten, som inte tvekar att offra en semestervecka på att göra saker i skymundan: sopa asfalt, köra viktiga personer till och från Landvetter flygplats, koka kaffe i ryttarloungen eller kopiera startlistor i ett litet kyffe under läktaren dit solen aldrig når - vad jag försöker säga är att det finns mängder med funktionärer som knappt ser en skymt av vad som händer inne på arenan.
Och så lurar man dit hela världseliten av ryttare och hästar, och vips! En världscuptävling!
Hur svårt kan det va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar