Meredith joggar hemåt

Vad man gör efter att man vunnit World Cup-finalen:

- Hoppar av hästen, kramar den, berömmer den, pussar sin man, tar emot gratulationer.

- Ger tv-intervju

- Ilar iväg till presskonferens med journalister från all världens hästintresserade länder.

- Stannar kvar en halvtimme efter presskonferensens slut för att svara på ännu fler frågor från journalister från all världens hästintresserade länder, som dessa inte ställde under själva presskonferensen.

- Tar emot en röd täckjacka i present från en tv-station långt borta. Jackan är för stor eftersom tv-teamet inte visste vem som skulle vinna, men uppenbarligen satsade på att jackan skulle passa en vinnare med betydligt större kroppshydda än Meredith.

- Pussar sin tålmodigt väntande och nu även jackhållande man en gång till.

- Får en kram av Mr Morris som berömmer ens ritt.

- Går tillbaka till stallet och passerar på vägen kontoret där ryttarna kan köpa filmer med sina ritter inspelade. Får sin film på krita eftersom inga kontanter finns med.

- Byter snabbt kläder i en tom hästbox, tar sina väskor och sin man och drar raskt iväg till en väntande bil som ska ta en till flygplatsen. Vinkar hejdå till hästskötaren.

- Ser fortfarande lika fräsch och nystruken ut som på vet-checken första dagen.

(och jo.... Meredith gick förbi och betalade för sin film innan hon drog. Jag kollade :-)

Bilden: Meredith och Mr Morris

Halvtidsvila

RGB och Helena var felfria, Meredith Michaels Shutterfly petade för ovanlighetens skull ner en bom, Ludgers Goldfever också, och till och med Jessica Kurten råkade illa ut när Libertina först rev, och sedan dundrade rakt igenom påföljande hinder. Det var en lite nervig första omgång.
Banan var inte lätt, men inte lika svår som i förrgår. De ska ju rida två rundor på den.

Flippans farväl

Strax innan finalen drog igång kom Malin Baryard in i Scandinavium på Butterfly Flip för sista gången. Vid utgången stod svenska hästskötare och torkade tårarna. Inte bara Flippans egen skötare, utan flera andra som ju också sett henne på tävlingarna under många år.
Och de var knappast de enda som hade tårar i ögonen. Det var faktiskt ganska vackert. Flippan fick galoppera runt ett sista varv under publikens jubel, inne på den färdigbyggda finalbanan, och såg rätt nöjd, om än kanske något förvånad, ut med att få blommor, ärevarv och hyllningar utan att behöva hoppa ett enda hinder.
Men Malin tänker tävla med Flippan några gånger till. Hon vill att sista tävlingen ska bli ett mer värdigt avsked än den vägran som var det sista hästen gjorde i Scandinavium, sa hon medan hon sadlade av hästen nere i ryttargången.
- Det var en vägran för att det var alldeles för stort och för svårt. Det var inte en vägran som sa "jag vill aldrig hoppa mer".

På bilden: Malin intervjuas av Jessica Almenäs under avskedsceremonin. Bredvid står Flippans ägare Christina Larsson.

Högt

Höga hinder. Jättehöga.

Och många är dom också.

Det är väldigt traditionella hinder i år. Inga såna där som ska föreställa något, typ Liseberg eller Älvsborgsbron eller nåt.

Det känns i luften

... att det är något på gång. Idag är sista dagen, största dagen, världscupfinalen ska avgöras.
Men dagen börjar med en mindre klass, en tidshoppning på 1,45.

Ja men det var ju det jag SA

Nog fasen ska det bli en avtackningsceremoni för Flippan. Det står med på dagens tidschema.
Tydligen bestämdes det igår.
Ja, det känns ju logiskt. Även om hon ska fortsätta tävla, lär hon ju inte komma hit till Scandinavium något mer. Och eftersom hon gillar Scandinaviumpubliken, och den gillar henne, vore det ju konstigt att försvinna härifrån bara sådär, efter alla dessa år.

Hör fåglar sjunga glatt

Till alla er som undrat: jag har två morgnar i rad lyckats med målsättningen att komma tidigt till arenan för att se ryttarnas morgonridning. I går morse kom jag tio i åtta, bara för att upptäcka att denna morgon var avsatt för dressyrryttarna. Inget ont om dressyr, men det är liksom bortkastat på mig. Min ridning är på en mycket blygsam nivå, och att titta på dressyrekipage i eliten är som att titta på Eiffeltornet för mig. Det är vackert, men jag ser ingenting hända.
Pärlor för svin, liksom.
Denna morgon slog jag nytt rekord och var på plats halv åtta. Var WC-ryttarna var vet jag inte. Arenan brukar likna en ridskola på speed om morgnarna, när alla skrittar, travar, galopperar och hoppar hinder i ett system som liknar kaos men som funkar utmärkt. De här ryttarna vet hur man samsas i en manege, och de klarar utan vidare att samtidigt rida, småprata med varandra och skicka sms.
Idag var det ganska tomt. Rolf-Göran red sina två hästar en kort stund var, Helena Lundbäck var inne med Madick, och Jessica Kurten med Libertina, som tyckte att ett speciellt hörn vid kortsidan var jätteläskigt. Jessica red fram till sargen och lät hästen titta länge, länge, men Libertina fortsatte skygga varenda gång de passerade. Till slut ställde sig Kurtens man där, för att inge trygghet i hästen kanske. 

Amerikanerna Lauren Hough och Todd Minikus, samt Beat Mändli från Schweiz var de andra jag kände igen.
Och så min korrekte hjälte FEI-John. Han är överallt och har koll, koll, koll. Det är en världscupfinal. Allt måste vara perfekt.
Mr Morris satt på läktaren och pratade med Peter Wylde. Kanske försökte Wylde snacka sig till en plats i det amerikanska OS-laget. Det har han nämligen ingen. Laget är inte uttaget än, men det finns en så kallad "shortlist", och på den är inte Peter Wylde med.
Här i Göteborg är han den klart bäste amerikanen, placerad i klass efter klass och i toppen i WC-finalen.